Makten på arbetets marknad är ojämnt fördelad mellan arbetstagaren och arbetsgivaren. Företagen ska sträva efter högsta möjliga vinst, arbetstagaren behöver goda villkor och ökad lön. I konflikten mellan arbetstagare och arbetsgivare har arbetsrätten vuxit fram.
Lagen ger spelreglerna för hur kollektivavtal ska ingås och vad som händer vid oenighet. Lagen ger parterna riktlinjer, men också en stor frihet när de ska komma överens om villkoren i kollektivavtalen.
Arbetsrättens historia
I industrialismens barndom hade arbetsgivaren all makt. De kunde fritt anställa och avskeda folk, de kunde ensidigt leda och fördela arbetet utan hänsyn till de anställda. De uselt betalda arbetarna slöt sig samman och fick kämpa hårt för rätten att organisera sig och hävda sina intressen.
1905 träffades det första stora kollektivavtalet i verkstadsindustrin. I decemberkompromissen 1906 erkände arbetsgivarna arbetarnas rätt att organisera sig i fackföreningar. LO erkände arbetsgivarnas rätt att leda och fördela arbetet, och att anställa och avskeda arbetare.
1928 inrättades Arbetsdomstolen och lagen om kollektivavtal antogs av riksdagen.
1938 tecknade LO och SAF Saltsjöbadsavtalet som lade en grund för ett mångårigt samförstånd mellan parterna. En vändpunkt blev vänstervågen 1968 och gruvstrejken 1969.
På 1970-talet införde riksdagen en rad lagar för att stärka arbetstagarnas ställning, till exempel lagarna om medbestämmande och anställningsskydd.
1995 gick Sverige med i EU. Medlemskapet i EU har påverkat arbetsrätten på några områden, ibland förstärkt och ibland försvagat arbetstagarnas ställning.