AD 2011 nr 20 – uppsagd pilot skulle ha fått kompetensutveckling
En pilot, som efter en längre tids föräldraledighet uppvisade brister i den grundläggande kompetensen, blev uppsagd då hon av flygsäkerhetsmässiga skäl inte fick flyga. Parterna var överens om att piloten saknade den grundläggande kompetens som krävdes för flygning, men arbetstagarsidan hävdade att kompetensen skulle kunna återfås genom inte alltför stora utbildningsinsatser från arbetsgivarens sida.
AD konstaterade att det i princip är den anställde som ansvarar för att denne har det allmänna kunnande som anställningen kräver. AD ansåg dock att arbetsgivaren, i en situation där arbetstagaren har varit frånvarande en viss tid, är skyldig att understödja att arbetstagaren återfår den yrkeskompetens som krävs. Enligt AD kan det ses som ett utflöde av den lojalitetsplikt som följer av anställningsavtalet Uppsägningen bedömdes därför inte vara sakligt grundad.
AD 2010 nr 34 – innebörden av begreppet “tillräckliga kvalifikationer”
Efter en omorganisation ställde arbetsgivaren krav på körkort för fortsatt anställning. En städare som saknade körkort blev uppsagd och gjorde gällande att arbetsgivaren brutit mot turordningsreglerna.
AD kom fram till att det ur organisationshänseende funnits sakliga skäl för att uppställa krav på körkort. AD fann inte några skäl att göra avsteg från huvudregeln om att en arbetsgivare inte behöver omorganisera arbetet för att en arbetstagare ska kunna vara kvar. AD konstaterade att arbetsgivaren inte var tvungen att bekosta en körkortsutbildning för arbetstagaren eftersom det rörde sig om en grundläggande allmän kvalifikation för arbetet.
AD 2007 nr 95 – betydelsen av att arbetstagaren fått möjlighet att delta i utbildning
En kvinnlig provningsingenjör sades upp från sin anställning på grund av bristande kompetens och dåliga arbetsprestationer. Arbetstagarsidan hävdade bland annat att arbetsgivaren inte hade gjort tillräckligt vad gäller kompetensutvecklingsinsatser för att undvika en uppsägning.
AD kom fram till att bristerna i arbetstagarens arbetsinsatser var sådana att det varit befogat att skilja henne från anställningen. AD prövade därefter om arbetsgivaren brustit i kompetensutveckling.
Arbetsgivarsidan framhöll att arbetstagaren hade fått delta i flera kurser och även uppmanats att ta reda på ytterligare kurser som kunde vara relevanta. AD ansåg att det inte gick att rikta någon kritik mot arbetsgivaren i fråga om att ge arbetstagaren möjlighet till kompetensutveckling.
AD 2005 nr 75 – arbetsgivaren behövde inte tillhandahålla baskunskaper i engelska
Två montörer blev uppsagda på grund av arbetsbrist. Tvisten gällde huruvida uppsägningarna skett i strid med turordningsreglerna i anställningsskyddslagen.
Arbetstagarsidan hävdade att de båda arbetstagarna hade tillräckliga kvalifikationer för att omplaceras till arbeten som servicetekniker.
Arbetsgivaren bedömde att de inte skulle klara arbetet som servicetekniker, bland annat på grund av att de inte hade tillräckliga kunskaper i engelska. Enligt arbetsgivaren var det inte brister som kunde avhjälpas inom rimlig tid.
AD kom vid en samlad bedömning fram till att den ena arbetstagarens språkkunskaper inte nådde upp till den nivå som arbetsgivaren med fog krävde av en servicetekniker. Denna slutsats gällde även den andra arbetstagaren som helt saknade kunskaper i engelska. Förbundet framhöll arbetsgivarens ansvar för kompetensutveckling och att arbetstagarna inte skulle ha haft dessa bristande kunskaper om arbetsgivaren levt upp till sina skyldigheter enligt den utbildningsplan som gällde för bolaget. Enligt AD:s mening utgjorde dock de grundkunskaper i engelska som det var fråga om ”baskunskaper av ett slag som det inte kan krävas att bolaget skulle ha tillhandahållit”. Det hade inte heller framkommit omständigheter som visade att arbetsgivaren åsidosatt sin skyldighet att bedriva kompetensutveckling på ett sätt som skulle kunna inverka på den bedömning av tillräckliga kvalifikationer som var aktuell.
AD 1999 nr 36 – arbetsgivaren behövde inte bekosta körkortsutbildning
En arbetsgivare ställde krav på körkort för två arbetstagare som gjorde gällande rätt till återanställning.
Arbetstagarsidan hävdade att arbetsgivaren borde åläggas att bekosta en körkortsutbildning för arbetstagarna.
AD konstaterade att arbetsgivaren får tåla en viss inlärningstid, och att det därvid även kan bli fråga om viss utbildning. AD landade dock i slutsatsen att avsaknaden av körkort innebar att arbetstagarna saknade en grundläggande allmän kvalifikation för arbetet. Utan att gå närmare in på frågan hur lång tid det skulle ta för dem att genomgå körkortsutbildning och skaffa körkort fann AD att denna brist inte kunde avhjälpas inom ramen för vad arbetsgivaren skäligen måste godta.
AD 1996 nr 42 – inskolning i redigeraryrket kunde inte krävas
Fyra arbetstagare vid en tidnings så kallade telekorr hade sagts upp på grund av arbetsbrist. Frågan i målet var om dessa hade tillräckliga kvalifikationer för fortsatt arbete som redigerare.
Enligt arbetstagarsidan skulle de fyra arbetstagarna efter en rimlig inskolningstid ha kunnat utföra arbetet som redigerare. Enligt arbetstagarsidan hade arbetsgivaren med en bättre planering kunnat undvika att säga upp de fyra, detta genom att erbjuda kompletterande utbildning redan när behovet av en omorganisation stod klart ett år tidigare. Arbetsgivarsidan framhöll att arbetstagarna erbjudits att anmäla intresse för nya arbetsuppgifter, men att ingen av de fyra hörde av sig eller visade något intresse för det.
När det gällde upplärningstidens längd var parterna oense; från arbetsgivarsidan gjorde man gällande att det skulle vara fråga om i vart fall ett-två års upplärningstid, medan arbetstagarsidan ansåg att tiden var betydligt kortare. Även om bolaget skulle ha påbörjat en ”utslussning” av de fyra arbetstagarna till redigeringsarbete hade det ändå enligt AD:s bedömning inte varit möjligt att i tillräckligt god tid före omorganisationen skola in dem på de nya uppgifterna. Härvid beaktade AD att den ekonomiska situation som föranledde omorganisationen fick till följd att bolaget hade ett berättigat krav på att få tillgång till redigerare som kunde yrket och att den upplärningstid som kunde bli aktuell för en ny medarbetare med sådant kunnande därför måste bli förhållandevis begränsad.
AD bedömde att upplärningstiden ”med god marginal skulle överstiga i vart fall ett halvår”, vilket ansågs som för lång tid. Slutsatsen blev att arbetstagarna saknade tillräckliga kvalifikationer och att bolaget inte gjort sig skyldigt till turordningsbrott.
AD 1994 nr 122 – felaktig uppsägning när arbetsgivaren ansågs ansvarig för bristande kompetensutveckling
En konstruktör anställdes för arbete med vissa, hos arbetsgivaren vanligt förekommande, VVS-konstruktioner.
Arbetsgivaren var vid anställningstillfället medveten om att konstruktören saknade erfarenhet av dessa konstruktioner. Arbetsgivaren räknade med att erfarenhetsbristen skulle komma att bli avhjälpt under anställningen.
Till följd av bolagets arbetsledningsbeslut kom konstruktören att arbeta med en annan typ av konstruktioner. I ett senare skede konstaterade arbetsgivaren att konstruktören inte hade ökat sina kunskaper om konventionella VVS-konstruktioner under anställningen utan befann sig på nybörjarnivå, trots flera års anställning.
Konstruktören sades upp på grund av personliga skäl eftersom arbetsgivaren ansåg att han inte kunde prestera arbetsinsatser som svarade mot hans lön. AD ansåg att det inte fanns saklig grund för uppsägningen eftersom det var på grund av arbetsgivaren som arbetstagaren inte följt med i kompetensutvecklingen.
AD 1994 nr 4 – arbetsgivaren skulle ha erbjudit utbildning i stället för att säga upp arbetstagaren
En arbetstagare hade under en längre tid varit ledig från sin anställning som NC-operatör för studier. När han kom tillbaka till arbetsplatsen blev han uppsagd på grund av arbetsbrist. Enligt arbetsgivaren hade han inte tillräckliga kvalifikationer för att arbeta med ett nytt system som installerats på arbetsplatsen under hans frånvaro.
Parterna hade olika uppfattningar om hur lång tid det skulle krävas för att utbilda arbetstagaren i det nya systemet, och vad det skulle kosta. Enligt AD hade arbetsgivarsidan inte kunnat presentera någon tillräcklig utredning angående vare sig vilken utbildningstid som skulle krävas eller vad utbildningen skulle kosta.
AD ansåg att avsevärd hänsyn måste tas till det kunnande och den erfarenhet som arbetstagaren hade. Det skulle också beaktas att arbetstagaren hade särskilt goda förutsättningar med hänsyn till sin utbildningsbakgrund att tillägna sig de erforderliga kunskaperna för att behärska det nya systemet. AD:s slutsats blev att arbetstagaren borde ha fått gå den kompletterande utbildningen och att arbetsgivaren hade åsidosatt turordningsreglerna i samband med uppsägningen av honom.
AD 1993 nr 197 – utbildningstid på upp till ett år var inte rimlig inlärningstid
Två serviceingenjörer blev uppsagda från sina anställningar på grund av arbetsbrist.
Arbetstagarsidan framförde att det enda sättet för arbetstagarna att vidga sin kompetens var att delta i arbetsgivarens internutbildning, och att det var arbetsgivaren som hade det avgörande inflytandet över vilka kurser som arbetstagaren fick gå och därmed vilken kompetens denne kunde förvärva.
AD ansåg att det kunde ställas högre krav på en arbetsgivare när det gäller att kompetensutveckla personalen i den arbetsbristsituation som uppkommit.
Dessa faktorer fick dock inte någon avgörande betydelse i detta mål. Det hade krävts en utbildningstid på upp till ett år för att de berörda arbetstagarna skulle uppnå tillräckliga kvalifikationer, och det var inte en rimlig inlärningstid enligt AD.
AD 1983 nr 51 – en arbetsgivare borde ha introducerat en anställd till nya arbetsuppgifter
En säljare blev uppsagd då han inte ansågs ha tillräckliga kvalifikationer för en viss tjänst. Arbetsdomstolen (AD) ansåg att arbetsgivaren borde ha kunnat förutse att personalneddragningar skulle bli nödvändiga. AD ansåg att ”ett visst mått av förutseende och förhandsplanering” bör kunna krävas av arbetsgivaren.
Enligt domstolen så var arbetsgivaren därmed skyldig att förbereda sig inför arbetsbristsituationen genom att bland annat i ett tidigt skede introducera en av de anställda till nya arbetsuppgifter som säljare. Så hade inte skett.
Arbetsgivaren ansågs därmed bära skulden för att arbetstagaren inte hade tillräckliga kvalifikationer.