LO är redo att inleda samtal med Svenskt Näringsliv kring gemensamma problem på arbetsmarknaden. När vår motpart upplever problem är vi beredda att diskutera – precis som vi förväntar oss att våra motparter
lyssnar när vi ser problem. Det var mitt budskap i Almedalen i somras.
Som en löpeld genom ett regntungt Sverige rapporterades detta som en vilja att se över strejkrätten. Utgången av eventuella förhandlingar är för tidigt att spekulera om. Klart är att LO kan tänka sig att
diskutera de umgängesregler som slogs fast i Saltsjöbadsavtalet 1938 och som inte har ändrats. Det är dock något annat än att inskränka den grundlagsskyddade rätten att vidta fackliga stridsåtgärder.
LO och arbetsgivarorganisationen har sedan 1930-talet tagit ett gemensamt ansvar för arbetsmarknaden. Saltsjöbadsavtalet var början på en lång tradition av samarbete och en lösning på de omfattande
arbetsfredsproblem som hade förgiftat förhållandet mellan parterna.
Men avtalet innebar också att det skapades en förhandlingsordning och gemensamma former för hur frågor om kollektivavtal, strejkrätt och andra intressekonflikter mellan parterna behandlas. Utformningen av
förhandlingsordningarna har stått oförändrade sedan 1938. Det kan finnas anledning att modernisera huvudavtalet på enskilda punkter.
Den starka självreglering som präglar svensk arbetsmarknad, och som utgör kärnan i den svenska modellen, bygger på gemensamma målsättningar samt en klar rollfördelning mellan aktörerna.
För arbetsgivarna är intresset arbetsfred. För LO är det ökade reallöner. Och gemensamma frågor är full sysselsättning, stärkt konkurrenskraft och en väl fungerande välfärd. Staten har också dragit nytta av
parternas samarbete genom den låga konfliktnivån, stabilitet på arbetsmarknaden och ekonomisk tillväxt.
LO vill förvalta den goda samtalstonen mellan arbetsmarknadens parter. Tillsammans har vi det primära ansvaret för det kollektiva agerandet på arbetsmarknaden. Men gränsdragningen mellan parternas och
politikens/statens ansvarsområden är, och måste förbli, tydlig på detta område. LO är villigt att diskutera problem som dess motparter upplever, men kan inte acceptera att näringsminister Maud Olofsson och
andra politiker kommer med ultimativa krav och hotar med lagstiftning. Det är positivt att arbetmarknadesministern slår vakt om den svenska modellen. Men om han menar allvar med att det är parternas sak att
förhandla om eventuella förändringar i regelsystemet på arbetsmarknaden så gör han bäst i att inte försöka stå som värd för samtal mellan arbetsmarkandens parter.
Den svenska modellen tjänar oss väl. Tidskriften The Economist konstaterar att globaliseringen är allmänt accepterad i Sverige till skillnad från i de flesta andra rika länder i Europa. Förklaringen anses vara
den aktiva omfördelningspolitiken av globaliseringens vinster.
Antalet förlorade arbetsdagar på grund av arbetsmarknadskonflikter är få i Sverige. Vi har nyligen haft en avtalsrörelse nästan helt utan konflikter. I princip är det enbart EU:s nya medlemsstater som kan
uppvisa färre förlorade arbetsdagar än Sverige. Arbetsgivarnas motargument brukar vara att det räcker med att facket hotar med stridsåtgärd. Vi delar inte den uppfattningen.
Resultatet av detta resonemang skulle vara att den svenska löneutvecklingen är i obalans med omvärldens löneutveckling. Det är dock inte fallet. Den svenska lönebildningen fungerar väl och följer det
europeiska snittet.
En förutsättning för överläggningar mellan LO och Svenskt Näringsliv är att arbetsgivarna avbryter sina politiska kampanjer mot rätten till stridsåtgärder och kollektivavtal. Svenskt Näringsliv måste rikta sin
energi mot förhandlingar med sin närmaste motpart och sluta försöka vinna fördelar hos lagstiftaren.
Eller väljer Svenskt Näringsliv statsreglering framför partsreglering? I så fall är den svenska arbetsmarknadsmodellen i fara, liksom stabiliteten på arbetsmarknaden och Sveriges konkurrenskraft.
Wanja Lundby Wedin
Ordförande LO