Publicerad i Dagens Nyheter 24 augusti 2017
I slutet av juni presenterade Statistiska centralbyrån sin nya rapport om inkomstklyftorna. Den visar att orättvisorna ökar. Andelen med låg ekonomisk standard har mer än fördubblats sedan början av 1990-talet. Många, särskilt kvinnor i LO-förbund, har dessutom låg inkomst år efter år. Mycket av det som gått fel beror på borgerliga regeringar som hellre sänkte skatten än investerade i jobb, välfärd och bostäder. Men det vore fel att skylla hela detta jämlikhetsras på de borgerliga. Vi i arbetarrörelsen är inte utan skuld
De drabbar också tillväxt och utveckling, det konstaterar bland andra OECD och IMF. Men också mer grundläggande värden står på spel. När klyftorna år efter år blir djupare gror sociala spänningar och misstro mellan människor. Och det är just ur detta som mörka krafter hämtar sin näring. I hela världen växer nu högerextremistiskt hat. I USA marscherar nazister legitimerade av presidenten. I vårt eget land är Sverigedemokraterna, ett parti grundat av en SS-veteran, nu landets näst största enligt flera mätningar. Att ett rasistiskt högerparti har vuxit sig starkt också bland våra medlemmar är givetvis ett misslyckande för hela LO. Sverigedemokraterna bedriver en direkt löntagarfientlig politik där de vill begränsa strejkrätten, ha kvar vinsterna i välfärden och skära ner resurserna till skola, vård och omsorg.
Vi har under våren och sommaren rest runt i Sverige och försökt att träffa så många LO-medlemmar som möjligt. Vi har frågat dem hur de ser på samhället, politiken och facket. Även om tillväxten är hög och arbetslösheten sjunker är många frustrerade och upplever att utvecklingen går åt fel håll. Det handlar om tryggheten och välfärden. Vi ser det på många platser i landet. Hur kvinnor är oroade över att föda i bilen på grund av att det inte finns några förlossningsplatser, hur äldre inte får den omsorg de behöver och hur skolan inte ger samma förutsättningar till alla barn oavsett klassbakgrund. Detta sker samtidigt som maktelitens löner skjuter i höjden och stora vinster plockas ut ur välfärden.
Arbetarrörelsens styrka har alltid varit att formulera och hittat lösningar på problem som människor upplever. Det måste vi göra även i dag. På arbetsplatserna vi besökt är svaret från LO-medlemmarna givet. De vill ha rejäla reformer för att öka jämlikheten igen. Det räcker inte med duttande i marginalen, det krävs en rejäl omfördelning. Vanligt folk måste få det bättre. De som har det bäst ställt måste bidra mer.
Vi har därför tre krav på regeringen inför höstens budget och nästa mandatperiod:
1 Investera stort i välfärden
Svensk ekonomi är starkare än på flera decennier. Samtidigt föds fler barn och vi lever längre. Om kvaliteten i välfärden ska upprätthållas behöver kommunerna kraftigt ökade resurser de kommande åren. Enligt Konjunkturinstitutet behövs 70 nya miljarder fram till 2021 för att möta de behov som finns i skola, vård och omsorg. Men höjd kommunalskatt är fel väg att gå. Den är lika hög för en undersköterska som för en direktör. I stället bör staten tillföra dessa pengar till kommunerna och landstingen genom ökade statsbidrag. Det skulle vara den största satsningen i modern tid och ge 130 000 nya välfärdsjobb: undersköterskor, barnskötare och lärare. Allt detta kostar pengar men vi har råd. Det är motsatsen vi inte har råd med: att elever lämnar skolan utan fullständiga betyg, att gamla inte får den omsorg de behöver och att anställda i vård och omsorg jobbar tills de blir sjuka.
2 Satsa på utbildning för riktiga jobb
Arbetsmarknaden i Sverige är glödhet. Aldrig tidigare har det varit så stor brist på arbetskraft. Problemet är inte brist på jobb utan brist på kompetens, inte minst i LO-yrken. Samtidigt har vi en hög arbetslöshet bland de som inte har utbildning. I den gruppen hittar vi de unga som drabbats av den svenska skolans problem och många nyanlända. Om vi inte ska få en ny underklass dominerad av utlandsfödda och unga utan gymnasieutbildning måste vuxen- och arbetsmarknadsutbildningen byggas ut. Men med rättigheter kommer också skyldigheter. Alla måste själva ta ansvar för att skaffa sig en utbildning för att kunna ta de jobb som finns, kort sagt en utbildningsplikt. LO har föreslagit en modell med utbildningsjobb, där kortutbildade kan kombinera arbete med utbildning. Vi vill så snart som möjligt börja förhandla med arbetsgivarna om detta. För att det ska bli verklighet måste också stat och kommun bidra genom att tillhandahålla utbildningsplatser och ett generöst studiestöd.
3 Höj barnbidraget och skatten på kapital
Det är dags för skördetid för vanligt folk. Löntagare måste få en större del av det välstånd som skapas. Höstbudgeten måste innehålla en stor satsning på barnfamiljerna genom höjda barnbidrag. Det är ett vallöfte från 2014. Barnbidraget har varit oförändrat sedan 2006 trots att mycket i samhället blivit dyrare. Ett tillskott i plånboken strax innan lönen kan göra stor skillnad för många familjer.
Men för att på allvar komma åt klyftorna mellan de som tjänar bäst och vanliga arbetare behöver vi också skapa ett mer rättvist skattesystem. Det är rimligt att de som har mest i form av stora kapitalinkomster ska bidra mer till samhället. Därför vill vi se en skatteväxling mellan arbete och kapital, där skatten på kapital höjs och skatten på arbete sänks. Det är inte rätt att skatten på arbetsfria inkomster är lägre än skatten på arbete. Den ”pensionärsskatt” som den borgerliga regeringen införde bör dessutom tas bort så snart som möjligt och avdragsrätt för a-kassa och fackföreningsavgift införas.
Flera av de reformer vi nämnt ovan kommer att kräva att arbetarrörelsen vågar ta politisk strid. Inför en sådan ska vi inte tveka, det har vi aldrig gjort tidigare. Uppgörelser över blockgränsen kan också bli nödvändiga. Om vi ska lyckas måste det bli ett slut på det politiska spelet. Vad som nu krävs är breda reformer för ett starkare Sverige.
Karl-Petter Thorwaldsson, LOs ordförande
Therese Guovelin, LOs förste vice ordförande
Berit Müllerström, LOs andre vice ordförande
Torbjörn Johansson, LOs avtalssekreterare