Publicerad i Dagens Arena 13 juni 2013
Den offentligt finansierade konsumtionen innebär att resurser omfördelas till kvinnor från män. Det betyder att kvinnor som grupp vinner på att välfärdstjänster finansieras med offentliga medel och förlorar om resurserna till välfärd som barnomsorg, skola, vård och äldreomsorg dras ner.
Välfärdsstaten omfördelar konsumtion över livet för var och en av invånarna, så att den utjämnas över livscykeln. Denna konsumtionsutjämning kan också sägas innehålla ett försäkringselement. Utan offentligt finansierad äldreomsorg skulle det vara svårt att veta hur mycket vi behöver spara till ålderdomen, eftersom vi inte vet hur länge vi kommer att leva eller hur hjälpbehövande vi kommer att bli. Den offentliga sjukvården utgör en allomfattande försäkring som skulle ha dåliga förutsättningar att fungera effektivt i det privata näringslivet.
Fram till 25 års ålder använder genomsnittsindividen mer offentlig konsumtion varje år än vad han eller hon betalar för. Inte förrän vid 58 års ålder har vi betalat lika mycket i skatt som den offentliga konsumtion vi dittills har använt har kostat.
Mellan 59 och 84 års ålder har genomsnittsindividen betalat mer för den offentliga konsumtionen än vad hon eller han dittills har hunnit använda. Beräkningarna bygger på 2007 års system och skatterna är avvägda för att exakt finansiera den individuella offentliga konsumtionen. Detta visas i LO-ekonomrapporten ”Effektiv omfördelning över livet”. [i]
Men välfärdsstaten omfördelar inte bara resurser över enskilda individers livscykler, den omfördelar också resurser mellan individer och den offentligfinansierade konsumtionen bidrar i hög grad till detta. Det blir tydligt när man tittar på hur mäns och kvinnors genomsnittliga användning och finansiering av individuell offentligfinansierad konsumtion ser ut.
Den sammanlagda användningen utvecklas likartat för kvinnor och män och vid 80 års ålder är skillnaden inte så stor. Bland dem som har hunnit fylla 80 år är skillnaderna större. Det gäller exempelvis hur mycket man använder sig av offentliga äldretjänster.
Kvinnorna förlorar i dubbel bemärkelse om välfärdsstaten monteras ned. Dels genom sämre tillgång till välfärdstjänster för egen del, dels genom att det framför allt är kvinnor som går in och täcker upp när den offentliga omsorgen brister.
Den offentligt finansierade konsumtionen innebär att resurser omfördelas till kvinnor från män. Det betyder att kvinnor som grupp vinner på att välfärdstjänster finansieras med offentliga medel och förlorar om resurserna till välfärd som barnomsorg, skola, vård och äldreomsorg dras ner.
Välfärdsstaten omfördelar konsumtion över livet för var och en av invånarna, så att den utjämnas över livscykeln. Denna konsumtionsutjämning kan också sägas innehålla ett försäkringselement. Utan offentligt finansierad äldreomsorg skulle det vara svårt att veta hur mycket vi behöver spara till ålderdomen, eftersom vi inte vet hur länge vi kommer att leva eller hur hjälpbehövande vi kommer att bli. Den offentliga sjukvården utgör en allomfattande försäkring som skulle ha dåliga förutsättningar att fungera effektivt i det privata näringslivet.
Fram till 25 års ålder använder genomsnittsindividen mer offentlig konsumtion varje år än vad han eller hon betalar för. Inte förrän vid 58 års ålder har vi betalat lika mycket i skatt som den offentliga konsumtion vi dittills har använt har kostat.
Mellan 59 och 84 års ålder har genomsnittsindividen betalat mer för den offentliga konsumtionen än vad hon eller han dittills har hunnit använda. Beräkningarna bygger på 2007 års system och skatterna är avvägda för att exakt finansiera den individuella offentliga konsumtionen. Detta visas i LO-ekonomrapporten ”Effektiv omfördelning över livet”. [i]
Men välfärdsstaten omfördelar inte bara resurser över enskilda individers livscykler, den omfördelar också resurser mellan individer och den offentligfinansierade konsumtionen bidrar i hög grad till detta. Det blir tydligt när man tittar på hur mäns och kvinnors genomsnittliga användning och finansiering av individuell offentligfinansierad konsumtion ser ut.
Den sammanlagda användningen utvecklas likartat för kvinnor och män och vid 80 års ålder är skillnaden inte så stor. Bland dem som har hunnit fylla 80 år är skillnaderna större. Det gäller exempelvis hur mycket man använder sig av offentliga äldretjänster.
I början av 2000-talet var det tre gånger så vanligt att kvinnor arbetade mindre eller inte alls, jämfört med att män gjorde det, på grund av vård av anhöriga. (Se Välfärd Nr 2 2008.) [iv] Även omsorg om barn påverkar kvinnors förvärvsarbete i större utsträckning än mäns. En sämre tillgång till barn- eller äldreomsorg riskerar därför att minska framför allt kvinnors förvärvsarbete, inkomster och skattebetalningar. Offentligfinansierade välfärdstjänster är ett effektivt och kraftfullt medel för att utjämna skillnader i både förutsättningar och utfall mellan kvinnor och män.
Anna-Kirsti Löfgren, LO-ekonom
Fotnoter:
[i] Löfgren, Anna-Kirsti (2013), Effektiv omfördelning över livet. Landsorganisationen i Sverige.
[ii] Szebehely, Marta (2005), Anhörigas betalda och obetalda äldreomsorgsinsatser, Forskarrapporter till jämställdhetspolitiska utredningen, SOU 2005:66. Fritzes.
[iii]Socialstyrelsen (2012), Anhöriga som ger omsorg till närstående – omfattning och konsekvenser. Artikelnr 2012-8-15.
[iv] Szebehely, Marta och Petra Ulmanen (2008), Vård av anhöriga – ett högt pris för kvinnor, Välfärd Nr 2 2008.