Fråga facket Fråga facket

Hur ska jämviktsarbetslöshetsmåttet användas?

Sverige är inne i en högkonjunktur driven av förbättrad global ekonomi och god inhemsk efterfrågan understödd av expansiv ekonomisk politik. Sysselsättningen har under senare år stigit stadigt, samtidigt som arbetslösheten har sjunkit. BNP-tillväxten väntas bli fortsatt hög och arbetslösheten spås av flera bedömare, däribland Finansdepartementet och LO att sjunka ytterligare de närmaste åren.


Publicerad Uppdaterad
Kopiera länk för delning

Publicerad  på ekonomistas.se 10 januari 2018

Trots, eller kanske tack vare, de goda utsikterna varnar flera bankekonomer för att ekonomin nu är på väg in i en överhettning. Konjunkturinstitutet (KI) uttrycker oro över att finanspolitiken riskerar bli för expansiv. Myndigheten menar att budgetmålet riskerar att inte hålla samtidigt som det råder brist på strukturella reformer för att minska arbetslösheten på sikt. Trots sjunkande arbetslöshet i dag ser KI därmed framför sig att arbetslösheten kommer att stiga om några år.

En grund för denna farhåga är KIs beräkningar av jämviktsarbetslösheten. Jämviktsarbetslöshet är ett mått på den nivå på arbetslösheten som återspeglar långsiktig balans i ekonomin, dvs. den nivå på arbetslösheten som är förenlig med att lönerna ökar i lagom takt och inflationen därmed hålls stabilt nära inflationsmålet. Om arbetslösheten sjunker under den nivån uppstår obalanser som på sikt gör att den börjar stiga igen. Den tydligaste effekten av en arbetslöshet under jämviktsnivån är en stigande inflationstakt. Jämviktsarbetslöshet är ett teoretiskt begrepp och nivån räknas fram på ett komplicerat sätt och med många osäkra antaganden. KI skriver själva att deras beräkning ska tolkas som ungefärlig eftersom bedömningen är osäker. Att osäkerheten kring beräkningar av jämviktsarbetslösheten är stor och att dess användbarhet som vägledare i policybeslut därmed är begränsad har varit känt länge. Den faktiska jämviktsarbetslösheten är inte observerbar ens i efterhand. Det närmaste vi kommer är att studera vid vilken nivå på arbetslösheten som lönerna börjar öka snabbare och inflationen tar fart.

Men eftersom måttet, trots sina väl kända brister, kan användas för att uppskatta vilket läge arbetsmarknaden befinner sig i under en särskild period används det för att bedöma om ekonomin är inne i en hög- eller lågkonjunktur. Bedömningen kommer på så vis att ligga till grund för synen på arbetsmarknaden och även på utvecklingen av de offentliga finanserna, dvs. vilket utrymme det finns inom ramen för det finanspolitiska ramverket[1] att bedriva en aktiv finanspolitik.

Det är denna jämviktsarbetslöshet som KI nu beräknar ligger runt 7 procent. Men samtidigt som bristtal, vakansgrader och andra indikatorer signalerar att företag har svårt att hitta arbetskraft är löneökningstakten måttlig och inflationen har inte tagit fart. Enligt Riksbankens prognos förväntas KPIF ligga runt målet både 2018 och 2019. Inflationsförväntningarna ligger fortfarande på målet för de närmaste fem åren. Med en reell arbetslöshet på 6,6 procent finns det anledning att vara försiktig med att låta en prognosticerad jämviktsarbetslöshet på 7 procent styra utrymmet för finanspolitik.

I rapporten ”Jämviktsarbetslöshet – vad, hur och varför?” kritiserades KI och Riksbanken bland annat för att överskatta nivån på jämviktsarbetslösheten. En överskattning som kan ha bidragit till för tidiga räntehöjningar och därmed en inflation under målet och en onödigt hög arbetslöshet under större delen av inflationsmålets livstid. Vi ser samma risk för överskattning av nivån i dag. Från att ha hamnat över 2 procent i augusti i år har KPIF exklusive energi återigen börjat sjunka och låg på 1,8 procent i november.[2] Samma sak skedde våren 2016 då arbetslösheten sjönk till 7 procent och inflationen tillfälligt nådde 2 för att sedan falla till 1 procent mot slutet av året (se diagram 1). Riksbanken håller nu räntan på minus 0,5 procent och verkar därmed fullt ut investerade i att nå inflationsmålet. Att i det läget börja diskutera åtstramning för finanspolitiken ser vi som riskabelt för den fortsatt goda utvecklingen på arbetsmarknaden.

Det finns flera goda anledningar för en fortsatt offensiv finans- och penningpolitik i dagsläget, och få anledningar till att strama åt. Arbetslösheten är fortfarande hög och det finns sannolikt utrymme att pressa ned den ytterligare. Vi ser dessutom att sysselsättningen ökar i snabbare takt än arbetslösheten minskar. Detta är ett tecken på att personer som tidigare stod utanför arbetskraften nu blir en del av den.

Forskning visar att perioder av högtrycksekonomi är positivt för att skapa arbetstillfällen för personer som annars har svårt att komma in på arbetsmarknaden (Ball 2009 och Ball 2015). Även till synes kortsiktiga konjunktursvängningar kan ha långsiktig påverkan på sysselsättning och arbetslöshet, och därmed jämviktsarbetslösheten.[3] Detta kan bero på att arbetslösa riskerar att tappa humankapital och för vissa kan det därför krävas en period av ovanligt hög efterfrågan på arbetskraft för att åter få arbete.

Det pågår således en sund diskussion i forskningsvärlden om att hypotesen att det finns en naturlig arbetslöshet bör kompletteras med andra synsätt, som att exempelvis penningpolitik kan ha långsiktiga effekter på arbetslösheten. Samtidigt pågår även en diskussion om effekterna av budgetunderskott.[4] Denna diskussion är sammanlänkad med den förra, då faran med budgetunderskott är besläktad med faran med en arbetslöshet under jämviktsnivån – hög inflation och höjda räntor. Så länge detta inte materialiseras menar vi att riskerna med att ”testa” den nedre gränsen för arbetslösheten är små. Synen på hur aktiv och expansiv både penning- och finanspolitik ska vara bör påverkas av detta.

LO-ekonomerna har vid flera tillfällen påtalat att bedömningar av jämviktsarbetslösheten riskerar att få en alltför stor roll i politiken, sett till de stora osäkerheter som är förknippade med beräkningarna. En syn att en kommande överhettning på arbetsmarknaden riskerar att bli skadlig de närmaste åren och att finanspolitikens inriktning 2018 därmed måste innebära åtstramning framöver kan i stället anta formen av en självuppfyllande profetia. Så länge finanspolitiken kan vara expansiv utan att Riksbanken höjer räntan kan den sänka arbetslösheten. Att diskutera åtstramning redan i dag innebär att vi riskerar att parkera arbetslösheten på dagens 7 procent utan att ta reda på om det är möjligt att sänka den ytterligare. Fokus för finans- och penningpolitiken bör snarare vara hur de kan bidra till möjligheter för en ännu bättre utveckling på arbetsmarknaden än den som ligger i prognoserna.

 


 

[1] En viktig del i det finanspolitiska ramverket är att regeringen ska målsätta ett överskott i det strukturella sparandet på en (1) procent av BNP. Fr.o.m. 2019 är målet 1/3 procent av BNP.

[2] Riksbankens inflationsmål mäts i KPIF, men inhemsk överhettningstendens mäts bäst exklusive energi, som påverkas kraftigt av oljepriser.

[3] Stiglitz (1997) och Mankiw (2001) diskuterar denna möjlighet. Mossfeldt och Österholm (2010) gör en empirisk analys, på svensk data, som påvisar denna risk. Acharya et al. (2017) visar potentiella mekanismer för detta i en ny rapport från Federal Reserve Bank of New York.

[4]  Ekonomer i USA har under lång tid diskuterat detta i populärmedia. Bland andra https://www.nytimes.com/2017/10/05/opinion/deficit-tax-cuts-trump.html och  https://www.nytimes.com/2017/01/09/opinion/deficits-matter-again