Publicerad i Dagens Nyheter 28 november 2021
Sveriges pensionssystem fungerar inte. Det är den senaste tidens politiska tumult ett tydligt bevis på. Allra sämst fungerar systemet för LO-förbundens medlemmar.
Hårdast drabbade av dessa uppenbara brister är kvinnor i arbetaryrken, som bara får ut hälften i pension jämfört med män i tjänstemannayrken, trots att de arbetat under ett helt yrkesliv. På grund av otrygga anställningar, tunga arbetsuppgifter och stressig arbetsmiljö sliter många dessutom ut sig i förtid. Det är ett underkännande av ett system som är tänkt att skapa trygghet på ålderns höst.
Det är naturligtvis välkommet med förslaget om att de som har garantipension får mer pengar i plånboken. Det är också bra att trygghetspensionen införs. Den gör det möjligt för dem som tvingas sluta arbeta för tidigt att behålla en rimligare pensionsnivå. Men för att på allvar komma till rätta med bristerna i pensionssystemet behövs mycket mer än höjda garantipensioner och en särskild lösning för de utslitna.
Det håller inte att lappa och laga med reformer som riskerar att ryckas upp vid ett maktskifte. Den insikten verkade också finnas när de sex riksdagspartierna i pensionsgruppen 2017 slöt överenskommelsen om högre och tryggare framtida pensioner. Bland annat utlovades åtgärder för mer jämställda pensioner, insatser för ett hållbart arbetsliv och stärkta möjligheter för de med slitiga jobb att arbeta längre. Knappt något av detta har infriats.
I stället har gruppen ensidigt fokuserat på att höja pensionsåldern. Det är inget annat än ett hån mot Sveriges arbetare.
Det ska löna sig att arbeta är den nya tidens mantra som samtliga partier ställer sig bakom. Men när det gäller pensionerna klingar utropet falskt. Det är naturligtvis bra och nödvändigt att de fattigaste får en direkt lättnad. Men för att få ett långsiktigt hållbart pensionssystem måste det löna sig att arbeta.
Låt mig ge några exempel. En undersköterska som arbetat i hela sitt liv kan i dag få en allmän pension på lite mer än 11 000 kronor i månaden före skatt. Det är mindre än hälften av slutlönen. En byggnadsarbetare som arbetat hela sitt liv förlorar i ett svep 20 000 kronor i månadsinkomst när den allmänna pensionen landar på drygt 14 000 kronor.
De som jobbat i företag med kollektivavtal räddas av tjänstepensionen som kan ge några tusenlappar extra. Men i dag är inte alla jobb heltid, alla har inte kollektivavtal och många orkar inte jobba till pensionsdagen.
Ytterst ansvariga för detta systemhaveri är de sex partierna i pensionsgruppen, framför allt de borgerliga som ständigt sätter käppar i hjulet för reformer som svarar upp mot överenskommelsens uppdrag.
Arbetarföraktet hos de borgerliga partierna lyser igenom. Det är viktigare att sänka skatten för de rika än att se till att de som får Sverige att rulla får rimliga ekonomiska villkor.
Hade partierna tagit sitt uppdrag på allvar hade LO-förbundens medlemmar kunnat få tusentals kronor mer i plånboken i månaden efter pension. I stället ska redan utslitna arbetare tvingas arbeta ytterligare år för att över huvud taget kunna försörja sig efter pensionen. Det är osmakligt.
Pensionerna är en alldeles för avgörande fråga för att lämnas åt sidan eller än värre bli en bricka i ett politiskt maktspel. Partierna i pensionsgruppen borde ta lärdom av arbetsmarknadens parter.
I vår uppgörelse om trygghet och omställning, ofta felaktigt kallad las-överenskommelsen, har vi tagit vår del av ansvaret. Här finns stora satsningar på omställning som gör att fler kan få ett långsiktigt hållbart arbetsliv. De som blivit sjuka av sitt jobb får hjälp att utbilda sig för nya jobb och kvalificerar sig så för bättre pension. Men från borgerligt håll ekar det tomt när pensionerna diskuteras.
I längden är det är inte hållbart för Socialdemokraterna att låta sig hållas gisslan av partier som prioriterar sänkning av skatter för de rikaste före rimliga pensioner för alla.
För att få slut på lekstugan i pensionsgruppen och skapa en värdig pension för de som behöver det mest kräver LO följande:
• Höj pensionerna. Den allmänna pensionen ska vara åtminstone 62 procent av lönen. Pensionsavgifterna måste höjas. Med en höjning kan en genomsnittlig LO-arbetare som arbetat hela sitt liv få en pensionsökning som tydligt märks i plånboken.
• Genomför de utlovade insatserna för förbättrad arbetsmiljö. I arbetaryrken är det mer regel än undantag att den låga pensionen också kombineras med en utsliten kropp. Medellivslängden för en arbetare är fortfarande avsevärt lägre än för en akademiker. De sista åren i livet ackompanjeras av utslitna ryggar, värkande handleder och tinnitus. De insatser som krävs är bland annat förbättrad arbetsmiljö, tillgång till företagshälsovård och att sjukförsäkringen förbättras.
• Pausa höjningen av pensionsåldern. Den process som inletts där pensionsåldern höjs stegvis – där den så kallade riktåldern enligt ett förslag ska höjas från 65 år till 66 år 2023 – kan inte fortsätta förrän pensionsöverenskommelsens genomfört de åtgärder för ett hållbart arbetsliv som är en förutsättning för en höjd pensionsålder.
Påbörja arbetet med dessa tre punkter redan nu! Lös detta senast under nästa mandatperiod. Frågan är akut. Sveriges arbetare kan inte vänta på förbättringar som kanske sker först om några decennier.
Om detta inte sker kommer pensionsgruppen mista förtroendet från såväl LO som allmänheten. Nu behövs ett stabilt pensionssystem för vanligt folk där villkoren inte ändras beroende på majoritetsskifte.
Vi kan inte längre acceptera att antalet fattigpensionärer är så högt. Det måste löna sig att ha arbetat ett helt yrkesliv. Det är ovärdigt Sverige att de som byggt landet inte får annat än smulor av de rikedomar de hjälpt till att skapa.
Susanna Gideonsson, LOs ordförande