Publicerad i Svenska Dagbladet 1 juni 2022
Inför FN-konferensen Stockholm+50 i juni har larmrapporterna om tillståndet i miljön duggat tätt. Förra veckan släppte Världsmeteorologiorganisationen WMO sin årsrapport ”State of the Global Climate 2021”. Enligt WMO nådde fyra indikatorer på klimatförändring globala rekordnivåer förra året: koncentrationen av växthusgaser i atmosfären, havsnivåhöjningen samt uppvärmningen och försurningen av haven. FN:s generalsekreterare António Guterres kallade rapporten ”en dyster klagosång över människans misslyckande med att ta itu med problemet”. Parollen för Stockholm+50, ”a healthy planet for the prosperity of all, our responsibility, our opportunity” känns avlägsen.
Förra året släpptes den första samlade rapporten från klimatpanelen IPCC och motsvarigheten för biologisk mångfald, IPBES. Den slår fast att förlusten av biologisk mångfald och klimatförändringarna innebär allvarliga hot mot mänskligheten, de måste adresseras tillsammans och det är bara möjligt genom att skydda ekosystemen. Det gör vi inte särskilt bra i dagsläget. Internationell styrning och lagstiftning på miljöområdet är fragmenterad, reaktiv och spridd över olika sektorer. Internationella domstolar betonar ofta bristen på samförstånd om principer inom miljörätten.
Att införa ekocid, storskalig miljöförstöring, som ett brott inom folkrätten skulle utgöra ett sådant principiellt skydd. Förslaget är inte nytt, frågan har diskuterats sedan den första internationella konferensen om miljöfrågor, Stockholmskonferensen 1972, där Olof Palme använde begreppet ecocide och kallade det ett ”illdåd, som kräver omedelbar internationell uppmärksamhet”. Sedan Stockholmskonferensen har internationellt samarbete varit en viktig del av utvecklingen av miljöpolicy, och över tusen avtal och konventioner har träffats på miljöområdet. Samtidigt har världens ekonomier sedan 1970-talet blivit i allt högre grad globala. Regelverken har inte hängt med i denna utveckling. Det är inte fler mål och avtal som behövs; det är implementeringen av dem.
Världens ekosystem är i akut behov av ett grundläggande lagskydd, och frågan om ekocid som ett folkrättsbrott har under det senaste året seglat upp som en reell möjlighet. Ett förslag på definition av ekocid har presenterats av en oberoende panel med internationell juridisk kompetens. Enligt definitionen avses med ekocid ”olagliga eller hänsynslösa handlingar som begås med insikt att det finns en påtaglig sannolikhet för allvarliga och antingen vidsträckta eller långsiktiga skador för miljön som orsakats av dessa handlingar.”
Engelskans ecocide är måhända mer slagkraftigt än försvenskningen ekocid. Man förstår genast kopplingen till genocide, folkmord, ett av brotten inom Romstadgan som reglerar Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Den omfattar de allvarligaste brotten, de som angår hela det internationella samfundet. Dessa så kallade brott mot freden är i dag fyra: krigsförbrytelser, aggressionsbrott, brott mot mänskligheten samt folkmord. Miljöförstöring var på agendan som ett av brotten då Romstadgan förhandlades på 90-talet, men det ströks i ett sent skede. Nu är det hög tid att lägga till ekocid som ett femte brott inom ICC, så att de som har makt att fatta beslut som påverkar hela mänskligheten kan hållas ansvariga.
Så länge vi accepterar storskalig miljöförstöring är ett hållbart samhälle en omöjlighet. Ett nytt folkrättsbrott är ingen liten sak, men den ekologiska krisen väntar inte. Trots all kunskap om hur allvarliga och akuta klimatförändringarna är, så subventioneras fortfarande fossil energi med omkring 11 miljoner dollar (109 miljoner kronor) per minut. Att ekocid blir ett internationellt brott innebär inte bara att världens natur får ett starkt lagskydd, utan även långsiktiga gemensamma spelregler för alla aktörer i den omställning vi är inne i. Det blir exempelvis obekvämt att fortsätta investera i och subventionera utvinning av fossila bränslen. Klimatförändringarna kan hejdas vid källan.
Det finns ett starkt folkligt stöd för tanken att kriminalisera storskalig miljöförstöring. Enligt en undersökning utförd 2018 på uppdrag av Greenpeace International instämmer 79 procent av de tillfrågade i påståendet ”brott mot naturen borde vara åtalbara likt brott mot mänskligheten”. Undersökningen omfattar nästan 24 000 personer från 21 länder. Gissningsvis är stödet ännu starkare nu är för fyra år sedan; intresset för förslaget har exploderat på sistone. I december blev Belgien det första EU-landet att besluta att erkänna ekocid som internationellt brott. Diskussioner pågår i ett flertal andra stater, bland annat Vanuatu, Finland, Bolivia, Bangladesh, Frankrike, Danmark och Island liksom EU-parlamentet. Inför klimatkonferensen COP26 uppmanade ICGN, ett nätverk av kapitalförvaltare vars medlemmar ansvarar för över hälften av världens kapital under förvaltning, regeringar att samarbeta för att kriminalisera ekocid. Regeringen har inför Stockholm+50 utsett gruppen unga till en särskilt viktig röst och den Youth Task Force som tillsatts har ekocidlagstiftning som sitt främsta krav. 26 svenska organisationer från civilsamhället, bland andra Olof Palmes internationella center, Svenska kyrkan och Diakonia, menar att kriminalisering av ekocid måste finnas med i rekommendationerna från konferensen.
I år fyller det internationella miljöarbetet ett halvt sekel. Vi kan vara stolta över det visionära initiativet att för 50 år sedan bjuda in världen till Sverige för att för första gången diskutera miljöfrågor. Nu måste vi göra det som vi talade om redan då; Stockholm+50 behöver bli en milstolpe i arbetet för en hållbar utveckling på samma sätt som konferensen 1972 blev. Frågan om att lagstifta på internationell nivå mot de värsta miljöbrotten behöver ta ett nytt stort kliv framåt i Stockholm.
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes internationella center
Magnus Manhammar, riksdagsledamot (S)
Mikael Leyi, generalsekreterare, Solidar
Noura Berrouba, ordförande, Landsrådet Sveriges ungdoms¬organisationer
Oscar Ernerot, internationell chef, LO
Pella Thiel, medgrundare, End Ecocide Sverige