Facket Direkt

Den svenska modellen

Ekonomi På 1950-talet etablerade LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner ett synsätt på lönepolitik och ekonomisk politik betecknat "Rehn-Meidner-modellen". Återhållsam finanspolitik, aktiv arbetsmarknadspolitik och solidarisk lönepolitik genom samordnade löneförhandlingar var hörnstenar i denna modell.

Publicerad
Uppdaterad
Foto: Lars Forsstedt

Solidarisk lönepolitik

Modellen är fortsatt basen för LO-ekonomernas synsätt på strukturomvandling och lönepolitik. Argumentationen för solidarisk lönepolitik och samordnade löneförhandlingar istället för lön efter enskilda företags och branschers bärkraft, står sig väl än i dag.

I dag sker strukturomvandlingen främst genom att lågproduktiva arbetsuppgifter snarare än företag och branscher slås ut. Avgörande för att en sådan lönepolitik ska fungera är att utbildning från förskola till gymnasium bidrar till en generellt hög utbildningsnivå.

LO-ekonomernas syn är att vägen till full sysselsättning går via en aktiv konjunkturpolitik, en aktiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik och en lönebildning som ger låg löneinflation. Det är samhällsekonomiskt önskvärt och möjligt att nå full sysselsättning samtidigt som strukturomvandlingstakten i ekonomin hålls hög.

För att göra detta möjligt krävs en kontinuerlig uppgradering av löntagarnas kompetens genom utbildningsinsatser. Därutöver krävs för vissa grupper subventionerad sysselsättning. Genom en medveten politik kan då ekonomin utvecklas i riktning mot högre produktivitet.

Full sysselsättning vid hög sysselsättningsgrad

Full sysselsättning är ett läge när alla som kan och vill arbeta också har ett arbete. Arbetslösheten är då låg. Full sysselsättning kan dock råda vid såväl låg som hög sysselsättningsgrad. Målet bör dessutom vara en så hög sysselsättningsgrad som behövs för att finansiera välfärden. Det handlar om att uppnå både full och hög sysselsättning. Genom att inkludera marginaliserade grupper och motverka diskriminering kan sysselsättningsgraden öka påtagligt från dagens nivå.

Den arbetslöshet som kvarstår på lång sikt brukar kallas jämviktsarbetslöshet. Jämviktsarbetslösheten beror på att den nivå för den generella reallön som etablerats inte är förenlig med full sysselsättning, att de arbetssökande inte har kompetens som motsvarar arbetsgivarnas krav till rådande löner eller att sökprocessen på arbetsmarknaden inte fungerar tillräckligt väl.

LO-ekonomerna anser att jämviktsarbetslösheten kan och bör påverkas nedåt genom uthålligt hög efterfrågan, stabil lönebildning och strukturpolitik såsom utbildning och regler som hävdar arbetslinjen.

Arbetslinjen

Arbetslinjen går ut på att ta till vara varje människas vilja och förmåga att arbeta, hellre än att enbart ge kontantstöd till dem som inte själva finner sin plats på arbetsmarknaden. Arbetslinjen är en viktig del av sysselsättningspolitiken. Genom att rusta människor för de jobb som finns att få och genom kraven på att arbetslösa aktivt söker arbete upprätthålls arbetsutbudet.

Arbetslinjen inkluderar även att det ska löna sig att arbeta. Detta uppnås både genom hög lön, självrisk i inkomstförsäkringarna och genom att arbete kvalificerar för olika inkomstförsäkringar. Det gäller arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, föräldraförsäkring och framför allt pensionssystemet utöver garantipensionen.

Konjunkturstabilisering

LO-ekonomerna har en keynesiansk grundsyn i meningen att nominella löner är stela nedåt. Detta medför att ekonomin inte alltid rör sig mot fullt resursutnyttjande. Därför behövs en konjunkturstabiliserande politik. I den ekonomisk-politiska regim som Sverige har, är det Riksbanken som genom penningpolitiken har i uppdrag att stabilisera efterfrågan. Vid konjunkturarbetslöshet bör efterfrågan stimuleras så att jämviktsarbetslösheten kan nås. Vid risk för överhettning bör efterfrågan stramas åt.

Finanspolitiken bör främst bidra genom starka automatiska stabilisatorer. Även om penningpolitik och automatiska stabilisatorer är huvudinstrument finns det situationer, exempelvis ekonomiska krislägen, då finanspolitiken bör användas diskretionärt för stabilisering.

Förmågan att agera konjunkturpolitiskt med finanspolitik påverkas i hög grad av hushållens tillit till statens förmåga att senare finansiera en expansion av utgifter eller sänkning av skatter. Om hushållen inte har tillit till statens förmåga kommer de att svara på en finanspolitisk expansion med ökat sparande. Effektiv keynesiansk stabiliseringspolitik förutsätter därför förutsägbarhet och goda offentliga finanser.

Den sammantagna ekonomiska politiken bör bedömas utifrån de tre makroekonomiska balanserna: bytesbalans och finansiellt sparande i offentlig respektive privat sektor. Skälet till det är att en förändring i dessa balanser kan påverka både den reala (det vill säga produktion och sysselsättning) och finansiella stabiliteten i ekonomin.

Penning- och valutapolitik

LO-ekonomerna värnar om en låg och stabil inflation. Det ger förutsättningar för ökade reallöner och låg realränta. I normalfallet stabiliseras inflationen om riksbanken ser till att det varken uppstår för svag eller för stark efterfrågan på varor och tjänster i förhållande till resurstillgången i ekonomin. Penningpolitiken bör bedrivas av en självständig riksbank med ett tydligt mål för inflationen vilket stabiliserar inflationsförväntningarna.

LO stöder en penningpolitik som innebär att riksbanken inte i alla lägen fokuserar på inflationen i närtid. Politiken bör vara så flexibel som förtroendet för banken tillåter genom att ta stor hänsyn till resursutnyttjandet och inte försöka att snabbast möjligt återföra inflationen till målet.

Ett lands val av valutapolitik påverkar handlingsutrymme och instrument i penningpolitiken. Rörlig växelkurs underlättar stabilitet i produktion och sysselsättning i en öppen ekonomi i en värld med fria kapitalrörelser. En fast växelkurs är svår att upprätthålla vid fria kapitalrörelser.

LO-ekonomerna är neutrala inför ett ekonomiskpolitiskt val mellan flytande växelkurs eller deltagande i en valutaunion. Båda regimerna har för- och nackdelar som kan hanteras genom institutioner och ekonomisk politik.

Läs mer om den svenska modellen här.